save the new generation

Den övergivna dockan

Kategori:

Tidigare: Insidenten på vinden. Jodie blir hemsökt av mystiska steg uppe på vinden.

Plötsligt hörde hon hur stegen ändrade riktning. Vinddraget från stegen blåste i hennes hår.
Då slutade den att gå. Det blev tyst på vinden. Jodie förmådde inte att röra sig, men hon kunde andas igen och i flera minuter bara stod hon där, andfådd som hon var och chockad.
Blicken irrade efter en förklaring till skådespeleriet. Vad var det som hade hänt?
Då föll hennes blick på en liten docka som låg bredvid henne. Hon mindes hur det varit när hon var liten, när hon aldrig kunde sova utan en docka bredvid sig. Hon mindes hur hon lycklig kramat om sina leksaker och haft de som bästa vänner.
Det var vad hon kunde behöva nu. Sällskap, trygghet.
Hon lyfte upp den slitna dockan, kramade om den och sprang ner till sitt rum igen.

Hej, Jodie!

Jodies ögonlock fladdrade till. Dockan satt och gungade på en liten gungbräda i miniatyr.
Hon kollade sig omkring. Vem var det som ropat på henne?
Blicken föll på dockan igen. Det ditmålade ansiktet log stelt mot henne. Plötsligt förändrades något i dockans ansikte. Ögonen blev klarare blå och munnen tycktes röra på sig, om än lite stelt när dockan pratade.

Ska jag ta dig till din pappa? Frågade dockan.

Jodie kunde knappt tro det. För det första var dockan en docka och kunde inte prata. Hon måste drömma... För det andra var Jodies pappa död, så det var omöjligt för Jodie att kunna träffa honom.
Än en gång kollade Jodie förskräckt på dockan.

Jag kan slå in dina önskningar.. Viskade dockan.

Plötsligt förändrades platsen Jodie och dockan befann sig på, ljus flimrade förbi de. Dockan var för övrigt kusligt lugn och hade återgått till att le sitt oskyldiga, ditmålade leende igen.
Världen klarnade och nu förstod Jodie vart hon var. Hon befann sig i ett sjukhusrum. I en säng nära låg en människa. Dockan hade ramlat ner på golvet och låg där i en orörlig hög. Jodie kunde lättat dra slutsatsen att dockan antagligen inte skulle prata med henne igen den närmaste framtiden - det gav Jodie kalla kårar.
Nyfiket gick hon fram till sängen, men tog en stor omväg runt dockan.
Människan var mycket blek och väldigt mager. Han hade inget hår på huvudet.
Långsamt öppnade personen ögonen och Jodie såg rakt in i de vackraste ögonen, de ögonen hon så länge längtat efter och velat se.

’‘Pappa..’’ viskade Jodie och lutade sig över James. ’’Är det verkligen du?’’

Fortsättning följer..

Kommentarer


Kommentera inlägget här: