Den övergivna dockan
’‘EMILY VILL HA VARMT TE, INTE JUICE!’’
Hennes mamma suckade och började koka te. Jodie hade faktiskt börjat kräva av henne att dockan skulle äta riktig mat, vilket skulle, om det skulle fortsätta så här, påverka både deras ekonomi och mammans tålamod.
Flera dagar i rad stannade Jodie hemma från skolan. Hennes mamma var hela tiden förstående och tänkte på hur svårt Jodie hade det nu. Såklart att Jodies lugna yta snart skulle spricka, det hade hon vetat sedan pappans död. Men nu började det hela gå lite över styr... Efter 4 veckor som Jodie bara hade spenderat hemma med dockan tappade mamman tålamodet. Hon bokade tid hos en psykolog åt sig själv, Jodie och Jodies lillasyster som också påverkades av detta, hade ett litet gräl om det mötet då Jodie verkligen inte ville med, och kunde sedan nöjt konstatera att hon faktiskt hade vunnit grälet, för första gången på 4 veckor. Jodie insisterade på att ta med dockan till mötet, och det gick mamman med på eftersom hon inte gärna ville starta ett nytt bråk.
De tre kvinnorna stegade dagen efter in på herr Diergants kontor. Jodie, Anita och Jodies lillasyster, Tyra, hälsade på mannen och satte sig ner.
’‘Jaha, då kan vi sätta igång då,’’ log psykologen och sneglade på Jodie. Men istället för Jodie så var det hennes mamma som började prata.
’’Jo, vi har haft lite problem på sistone.’’ Även hon sneglade försiktigt på Jodie. ’‘Ja, jag förstår att båda mina flickor går igenom en svår period nu när...’’ Hon svalde och darrade till lite på rösten. ’‘När.. Deras pappa gått bort. Men..’’
’‘MEN MAMMA DU FATTAR INTE, JAG HAR JU SAGT ATT DET INTE BEROR PÅ PAPPA!’’ Avbröt Jodie och hennes kinder färgades röda av ilska.
Jodies lillasyster kröp ihop och såg väldigt rädd ut. Även mamman såg väldigt nervös ut.
Då avbröt herr Diergant.
’‘Hallå, om ni ursäktar så tycker jag att Jodie ska gå ut härifrån en liten stund så får vi vuxna prata.’’ Han log mot flickan, reste sig upp och öppnade dörren.
Tyra såg rädd ut. Väldigt rädd. Nerför hennes kind rullade en tår, hon grät av lättnad över att få slippa sin syster en stund.
Jodie kramade om dockan och gick ut genom dörren.
De vuxna satt tysta en liten stund efter att dörren stängts. Tyra höll sin mamma i handen.
’’Ja, jag har klart för mig att ni faktiskt har ett problem i eran familj. Var vänlig och fortsätt där du slutade.’’ Började psykologen efter en stund av tystnad.
’’Jo. Jodie vägrar att gå till skolan och har inte gjort det på en månad nu. Hon slår sin syster och mig om vi kommer i närheten av dockan och är läskigt ilsken då, bara för att med ljusets hastighet leka och skratta kusligt oskyldigt med den där dockan. Den skrämmer mig, det är som om dockan påverkat henne negativt..’’
Jodie hörde rösterna eka inifrån rummet. Hon pyrde av ilska. Ända sedan.. Ungefär samtidigt som hon hittade Emily så började hennes mamma bete sig konstigt. Det är hennes eget fel att Jodie måste skälla och skrika på henne, om hon inte sköter sig så får hon straffas.
Hon strök kärvänligt Emily över håret och kramade om henne. Det är inte så ofta som Emily pratar med henne. I början var det hela meningar med småprat, mest på kvällarna. För någon vecka sedan var senaste gången, då Emily hade sagt godnatt. Det var det senaste Jodie hört från dockan. Det gjorde det omöjligt för Jodie att förstå hur långt det var kvar innan hon kunde träffa sin pappa, men hon var antagligen på god väg.
Som om dockan läst hennes tankar så öppnade hon äntligen munnen och pratade med Jodie.
Så, Jodie. Du sköter dig jättebra. Jag bad dig bara om tebjudning men du har lekt massor av annat med mig. Och du pratar hellre med mig än din mamma. Nu ska vi två bli bästa vänner. Det är nästa steg. Det finns inte många steg ska jag berätta för dig, detta är faktiskt det sista. Bete dig nu som en bästa vän.
Jodie log och kramade återigen dockan.
Vi ska bli bästa vänner, viskade hon, tog sin jacka och gick ut från den stora byggnaden för att gå hem.
Psykologen öppnade dörren för att släppa in Jodie igen. Hennes mamma hade berättat allt, och nu var det enda som kvarstod att prata med Jodie och sedan var mötet avslutat.
Men korridoren utanför var tom.
Fortsättning följer...
