Med de orden slutade dockan att prata och återgick till att vara en docka.
Jodie kom plötsligt att tänka på Tyra, som låg där ensam och bekymmerslös i sin säng. Hon reste sig genast upp och började jogga tillbaka till huset. Hon tänkte på dockans tjänst, vilket hon inte såg fram emot. Dockan hade inte kommit med något bra alls, och helst ville hon klippa Emily i småbitar och spola ner dockan i toaletten. Men hon visste vilka krafter dockan besatt och vågade då inte göra något med dockan. Hon skulle få betala det hon hittat på, på ett eller annat sätt.
Tyra låg kvar i sin säng. Jodie drog upp täcket till Tyras haka och klappade henne kärleksfullt på kinden. Hon rös till när hon märkte att hennes hand hade blod på sig, och nu hade färgat Tyras kind röd.
När Jodie gick förbi hennes mammas sovrum stängde hon dörren utan att titta in i rummet. Hon var orolig för vad som skulle hända nu, på Tyras reaktion när hon märkte att mamman var död och vad Jodie skulle säga. Vart Tyra och Jodie nu skulle bo. Antagligen hos en fosterfamilj, Jodie på ett mentalsjukhus. De skulle säkert aldrig få träffa varandra igen. Det var kanske lika bra det, så att Jodie aldrig skulle skada någon av sina familjemedlemmar igen. De senaste månaderna var suddiga, men hon kommer ihåg de gångerna hon skrikit åt sin mamma och slagit Tyra. Det var nog dockan som sagt åt henne att göra det, tänkte Jodie när hon lade sig i sin säng och drog upp täcket till hakan. Hon var förkrossad och visste inte vad hon skulle göra åt smärtan hon kände inombords. Ångesten inför imorgon när Tyra skulle vakna och upptäcka sin döda mamma och skuldkänslorna. Hur kunde hon vara ett sånt monster? Hur kunde en docka vara ett sånt monster?

Tillslut lyckades hon i alla fall somna. När Jodie nästa morgon vaknade så hade någon knutit fast hennes armar och ben i varandra. Jodie förstod ingenting, vad händer och vart är hon? Hade Tyra vaknat och varför ligger hon fastbunden?

Efter några sekunder hade hon förstått att det var vinden hon låg på, även fast hon aldrig var där så kände hon igen sakerna som stod längs väggarna och den lilla glödlampan i taket.
Mitt i hennes funderingar dök Emily upp. Dockan kunde nu, uppenbarligen, stå upp själv.

Jodie.. Jag sa att jag skulle göra dig en tjänst. Men denna tjänst är också lite som ett straff för vad du gjorde igår.

’‘Men du sa åt mig att mörda mamma!’’ protesterade Jodie och hennes redan rödgråtna ögon fylldes av tårar. Hon fick blinka flera gånger för att kunna se ordentligt igen.

Avbryt inte! Vrålade dockan. Jag sa åt dig att mörda Anita, ja, men jag sa aldrig på vilket sätt. Du valde det smärtsammaste sättet, och nu ska jag låta dig betala för det. Jag ska döda dig på samma sätt som du dödat din mor, din usling.

Jodie blev riktigt förbannad. Dockan hade lurat henne. Sedan gick det upp för henne vad som skulle hända. Hon skulle dö, ligga där utan känslor och inte finnas. Antagligen skulle hon komma till helvetet. Tyra skulle bli ensam på jorden, utan någon som skulle ta hand om henne. Antagligen flyttad till någon trevlig fosterfamilj. Det är bättre än att bli fast här med mig, tänkte Jodie.

Dockan lyfte den stora kniven, samma kniv som dödade Jodies mamma. Kniven var full av torkat blod. Jodie rös när hon kände den kalla metallen mot sin hals. Dockan tryckte den allt hårdare samtidigt som hon skrattade hjärtlöst.

Fortsättning följer...