Anita suckade och knackade ännu en gång på vindsdörren.

’‘Jodie, det är frukost nu! Vad gör du här uppe egentligen?’’
’‘Men mamma, jag planerar en sak, sluta störa. Jag kommer snart..’’ Sade Jodie ännu en gång.

Anita gav upp och gick ner till köket igen. Dystert sörplade hon på en kopp kaffe. Livet är en plåga, tänkte hon.

Jodie hade nu accepterat det hon måste göra. När allt kom omkring så var det en bra idé dockan givit henne.
Nu var förberedelserna klara. Hon skulle göra det på kvällen när hennes mamma sov. Det pirrade i magen, för att få tyst på den gick hon ner mot köket.

Anita reste sig upp när hennes dotter äntligen anlände. Med spindelväv i håret satte hon sig ner och började äta, som om ingenting hänt. Hennes mamma böjde sig ner över Jodie och kramade henne.

’‘Jodie, jag vet inte vad som händer,’’ viskade hon och tårarna tryckte på. Hon hade förlorat den starka fasaden hon byggt upp för att inte bryta ihop när James avlidit.

Något förändrades inuti Jodie. Vreden hon känt de senaste månaderna försvann för ett ögonblick och det var som om hon vaknat upp ur en dvala.
Blicken blev klarare och rösten piggare.
’‘Mamma..’’ viskade Jodie kärleksfullt. ’’Du måste fly, du kommer att skada dig annars, jag ska...’’
Anita rynkade pannan. Hon hade inte riktigt förstått vad Jodie menade.
’‘Vad sa du, gumman?’’ frågade hon och sökte efter svaret i Jodies ögon.
’’Va? Är du helt störd eller? Jag sa ju ingenting!’’ blev svaret. Lika fort som Jodie förändrats blev hon likadan igen. Hungrigt glufsade hon i sig resten av flingorna, ignorerade mammans förkrossade blickar och skyndade sen till sitt rum.
Anita letade desperat efter tecken på att hennes dotter skulle bli sitt gamla jag igen, men hittade inga.

’‘Ska du inte gå till skolan idag heller, Jodie gumman?’’ frågade hon. Jodie smällde igen sin sovrumsdörr som svar. Den trötta mamman sjönk suckande ihop på stolen.

Klockan 10 på kvällen samma dag smög Jodie in i hennes mammas sovrum. Det hade varit hennes pappas också, innan han dog. Nu skulle hon få se honom igen.
Hennes rödkantade ögon hade borrat sig fast i bulan under täcket i den mjuka dubbelsängen. Där hade hon legat när hon var jätte liten och inte vågade sova ensam.

Hon tog ännu några steg närmare Anita och höjde långsamt kniven upp i luften. Innerst inne kände hon att detta var fel, det var ingenting hon borde göra. Beslutsamt sköt hon bort den tanken och tänkte istället på sig pappa hon skulle se när hon dödat mamman.
Tankarna virvlade förbi, minnen med hennes pappa och när han låg där, blek och sjuk i sin sjukhussäng.
Hon kramade beslutsamt om knivens handtag och högg kniven i hennes mammas mage. Det kändes bra och hon hög ett par gånger, tills hon var säker på att Anita var död.

Tårarna strömmade nerför kinderna. Hon släppte kniven på golvet, rusade mot ytterdörren, slängde upp den och bara rusade ut i natten. Hon kunde knappt andas av gråt och chock, men fortsatte springa ändå. Det var som om hon inte kunde sluta. Tillslut ramlade hon ihop i en hög mitt ute i skogen och bara skrek. Hur kunde hon vara så dum? Hon drog upp dockan ur fickan, som konstigt nog låg kvar där trots hennes språngmarsch.

’’DU LOVADE JU!’’ skrek Jodie och tog strypgrepp på dockan. ’’Du lovade att om jag skulle göra som du sa, att det skulle bli bättre, att jag skulle se min pappa, att jag skulle vara lycklig men det är bara en BLUFF! Jag gjorde så att mammas sista månader var en pest och sedan DÖDADE jag henne! För att du sa det! Jag och Tyra har ingen förälder och allt är ditt fel! Åt helvete med bästisarna och tebjudningar!’’

Jodie andades snabbt och okontrollerat, hon höll på att kvävas av tårarna som var överallt, en test av hennes långa hår hon hade råkat få i munnen och andningssvårigheten. Då vaknade den tysta dockan återigen till liv.

Du är ganska duktig Jodie, som gjorde allt jag sa men du har gjort mig väldigt besviken. Du ska inte få se din pappa eftersom du är så elak mot mig nu. Men jag ska göra dig en tjänst, en enda tjänst för att du gjort så mycket för mig. Du får se..



Fortsättning följer...