Jodie satt på golvet med dockan i famnen. Munnen var tryckt mot stället där dockans öra skulle suttit, om hon haft ett öra. Hon delade ivrigt med sig av hemligheter till dockan, som för övrigt satt med sitt ditmålade leende.

Då öppnades ytterdörren och Jodies mamma, med Tyra i släptåg, kom inrusande till Jodies rum.

’‘JODIE! Där är du ju!’’ Hon satte sig flåsande ner på Jodies säng och brast i gråt.
Mellan hickningarna lyckades hon pressa fram:
’‘Oroliga.. letande.. dig.. borta!’’

Jodie såg oroligt på sig mamma.
’‘Hur är det, mamma?’’

Då blev Anita så chockad så att hon slutade gråta. De fyra orden som kommit från Jodies mun var så olikt Jodies beteende de fyra senaste veckorna, att hon allvarligt trodde att hon drömt allting.

Anita var så omtöcknad att allt hon förmådde sig att säga var ’’Du skulle inte gå därifrån’’, innan hon lade sig ner med handen mot pannan.

’‘Men mamma, Emily var hungrig. Och hon hade tråkigt hos psykologen.’’
Hennes mamma satte sig upp och rynkade irriterat på ögonbrynen.
’‘Jodie gumman, man kan inte alltid ha roligt. Förresten, du kan inte ha gått ända från psykologen  och hem, det är ju jätte långt! Jag har ju sagt jätte många gånger att det är farligt att lifta med främlingar, du får aldrig med göra så, lovar du?’’
’‘Mamma. Jag liftade inte, Emily tänkte oss hem. Du förstår att..’’
’‘JAG VILL INTE HÖRA NÅGOT MER OM DEN DÄR DOCKAN! Dockor pratar inte, dockor äter inte och dockor kan absolut inte bara genom att tänka, förflytta en människa!’’
Med de orden hoppade Anita upp ur sängen och stegade ut ur Jodies rum. Tyra rusade skrämt efter.

’‘Vad ska jag göra, Emily?’’ Viskade Jodie förtvivlat till dockan. ’‘Mamma är så arg.’’

Dockan fällde upp ögonen och fick ett lite mer levande uttryck i det ditmålade ansiktet.

Du vet vad du måste göra. Få bort henne.

Jodie hade också förstått att det var det enda alternativet. Gråtande somnade hon på golvet, med dockan i sin hand.

Fortsättning följer...