save the new generation

Den övergivna dockan

Kategori:

Jag hörde var du tänkte, Jodie lilla. Förlåt att jag fick dig att gråta, men jag var tvungen att spela upp ett av dina känslosammaste minnen med din far för att få dig att bestämma dig. Du vill alltså se din pappa igen. Jag ska låta det ske, men på ett villkor.
Du ska få vara med din pappa i resten av ditt liv ifall du leker lite med mig först. Jag älskar att leka.

Jodie tyckte att hela situationen var väldigt obehaglig, men höll sig fast vid sitt tidigare beslut och nickade allvarligt. Dockans hand lossnade från Jodies mun och Jodie vände sig om så att dockan och hon stod öga mot öga.

Mycket bra. Vi börjar med en av mina favoritlekar, sa dockan och klappade en gång med sina tyghänder. De båda var plötsligt tillbaka i Jodies rum.
Tebjudning.

Jodie vaknade med ett ryck. Täcket hade virats om hennes ben och hon var alldeles svettig.
Hon andades lättat ut. Allting hade varit en dröm!
Men så såg hon dockans konturer i mörkret. Hon ändrade sig snabbt.
Det hade varit en dröm, men dockan hade talat till henne och det hade hänt på riktigt, fast ändå i drömmen. Hon hade ett uppdrag, och det var att göra vad som helst för att få se sin pappa igen.
Tebjudning var ordet. Hon kastade sig upp ur sängen, lyfte upp den söta dockan och tog henne i famnen. Sedan traskade hon till köket för att duka fram porslin.
Tio minuter senare satt Jodie och dockan mittemot varandra med varsin kopp. Jodie låtsades dricka te och småpratade med den ovanligt tysta dockan och hade faktiskt väldigt roligt.

Snart kom hennes mamma ner. Anita rynkade pannan när hon såg sin dotter och den dockan... Hade hon inte slängt den? Konstigt.

’‘Vad i all sin dar håller du på med, Jodie?’’ Frågade hennes mamma förvånat. ’‘Jag trodde du var för stor för att leka med dockor.’’

Jodie blängde förbannat på sin mamma.
’‘JAG GÖR VÄLL FÖR I HELSKOTTA VAD JAG VILL MED MITT LIV!!’’ Vrålade Jodie ilsket. Sedan samlade hon sig en smula, och fortsatte. ’‘Förresten, mamma, jag ska inte till skolan idag.’’ När de orden var sagda hällde hon upp med låtsas- te till dockan och smuttade lite på sitt eget.
Mamma förstår inte. Jag är verkligen ledsen över att jag måste skrika åt henne, men det här är mitt projekt. Jag ska få se pappa igen och hon får hålla sig utanför detta. Berättar jag sanningen kommer hon att förhindra detta. Förlåt mamma...

Anita suckade. Tonårstrotsen, tänkte hon.
’‘Och varför inte då, om jag får fråga?’’ Frågade Anita, beredd på strid.
’’Jo, för att dockan, Emily sa åt mig att jag inte hinner. Vi ska ha picknick, kurragömma och sedan ska vi kamma varandras hår.’’
Av alla svar som Jodie kunde ha valt så hade Anita aldrig, aldrig väntat sig detta från sin dotter. Hon hade alltid varit väldigt mogen, inte ens vid fem- årsåldern hade hon gillar att leka.
’‘Men Jodie, så klart att du måste gå till skolan. Leka med dockor kan du göra senare.’’
Det var så klart fel sa att säga. Jodie tappade all sans, drog upp dockan, kramade om henne och rusade in till sitt rum. Där inne smällde hon igen dörren med en sådan kraft så att hela huset dånade.
Anita satte sig chockat ner på en stol. Efter ett par koppar kaffe hade hon kommit fram till att det antagligen var på grund av pappans död som Jodie betedde sig så konstigt för. Hon saknade en pappa, en person som gav värme och trygghet. En docka kan ge både värme och trygghet.
Hon hörde Jodies klingande skratt från hennes sovrum.
’’Det här kommer att bli en lång dag’’, suckade mamman och drack ur sitt kaffe.

Fortsättning följer

Kommentarer


Kommentera inlägget här: