Tidigare: Dockan har tagit Jodie till ett av Jodies minnen. Hon träffar sin nu döda pappa innan han dog.

Hennes pappa såg ut precis som han gjorde innan han dog av cancern. Men någonting var fel. Hon såg hur han vred på huvudet bort från Jodie, och hon kunde se hur en vit dörr hon inte lagt märke till just för den anledningen, öppnades. Och in i rummet kom... Hon själv!
’‘Pappa!’’ utbrast flickan och smög fram till honom.
Jodies pappa log ett mycket matt leende mot flickan.
’‘Jodie...’’ viskade mannen svagt. Flickan såg mycket bekymrad ut.
Jodie kom ihåg hur hon, samma dag hennes pappa dog, hälsat på honom. Av någon anledning spelades minnet upp igen för henne, här och nu.
’‘Pappa, kommer du att bli bra? Vi saknar dig hemma. Ikväll ska mamma laga ris och currysås, din favoriträtt! Jag fick alla rätt på matteprovet och fröken säger att jag är väldigt smart för min ålder.’’
Pappan öppnade munnen för att svara, men innan ett ljud hann röra sig över hans torra läppar öppnades dörren igen och in kom en sjuksköterska.
’‘Jodie Backman...’’ Den lilla flickan nickade och sköterska kunde fortsätta. ’‘Din pappa är mycket sjuk. Du gör honom trött med alla frågor. Nu får du nog gå, gumman.’’
Då brast tjejen ut i gråt medan sjuksköterskan varsamt men bestämt drog ut henne i korridoren. Innan flickan kommit ut från rummet talade faktiskt pappan.
’‘Jodie!’’ Kraxade han fram. Det syntes att smärtan höll på att ta kol på honom. ’‘Jag mår bra. Jag saknar dig med. Vi ses snart igen, jag älskar dig.’’
Dörren stängdes om flickan och Jodie kunde höra hur mannen drog ett sista andetag innan han sakta somnade in.
’‘Pappa..’’ Viskade hon igen. Sedan bara föll hon ihop och grät helt obehärskat.
Pappa. Du lovade.

Då fattade Jodie ett beslut. Hennes pappa hade inte kunnat hålla löftet om att träffas igen, så Jodie skulle göra det åt honom. Dockan hade sagt att hon kunde få träffa sin pappa igen, och det skulle hon göra.
Jodie kollade sig om efter dockan. Konstigt, den låg inte där den låg förut.
Då hördes det en röst tätt intill hennes öra. Jodie skrek till men en mjuk hand pressades genast mot hennes mun.
Hon var fast.

Fortsättning följer...